Krutrök och Heder

"Vet ej, ingen som vet berättar, och de som skikats dit kommer inte komma hem förrän det är över. Tja, vilka dom än är kan dom inte stå emot mänsklighetens samlade makt, vi får nog reda på det inom ett år. Men jag måste be er att inte undersöka detta mer."

Jag går ut i utkanten av massan för att slippa trängseln.

@ Nej joel, det finns ingen utkant som undviker trängseln i ett överfyllt rum.

Har inget mer jag undrar och håller mig bara undan. Vilket inte går...

Efter ytterligare några frågor, "Kommer vi få golems?", "När kommer vi komma hem?", "Vart någonstans ska vi exakt?", de flesta med
svar som eldar på frukan som redan ligger tung, avgår tåget. En av passagerarna börjar skrika.

Tåget håller jämn fart. Två soldater hörs disskutera.
"...det roliga är att ångolems egentligen inte är golems!"
"Jo..."
"NEj! En golem är en substans, tillexempel lera eller sten, alltså bara en,
som genom magi kan kontrolleras. En ångolem är inte gjord av ånga, nej? Det är en maskin!"
"Du snackar mindre vettigt än saker jag klämmer ur ändan, enn golem är en golem på
sättet den tänker!"
Disskutionen fortsätter under resan och avslutas med att de båda försöker slå ut tänderna på varandra.

Två dagar går. Tåget stannar och dörren öppnas.
"UT!"

Ingen tvekar ens. Att vara fast i vagnen verkar vara ett rent helvette. Utsidan är inte mycket bättre.
De första som kommer ut snubblar på trappstegen och dyker ner i snön som nu ligger
tjock. Det är bara början av hösten.

När ögonen vänjer sig vid ljuset står officern sen tidigare där. Hans två livvakter trycker ihop
alla till något som liknar en linje.

"Okej!" ropar han. "Jag är Seregeant Rofus, och jag kommer leda denna enhet! Först! låt oss gå igenom
ett par regler!." Han går fram till en av rekryterna, en stor man med metallspikar som sticker ut
överallt i hans hud. HAn greppar hans gevär och tar fram en patron.
"Såhär laddar ni era gevär!"
Med rörelser snabbare än vad ögat hinner med är geväret laddat. Ruófus sträcker tillbaka geväret till mannen.
Rofus väder sig mot gruppen en bit bort och tittar ut mot skogen som ligger i närheten.
"Det är mycket olyckligt att vädret har tagit en sån här sväng, men det är bara att bita ihop ochj
ta sig igenom det värsta tills resurser kommer."

MAnnen som fick geväret ser sin chans. Han lyfter geväret och avlossar ett skott mot Rufus.
Skottet landar några meter framför, som om det åt precis mellan hans ben. MAnnen faller sedan ihop,
skrikandess.

@: Hans revben gick av då han inte visste hur man skulle avfyra ett gevär.

"Regel 1!" ropar Rofus. "Förtjäna er amunition! JAg tänker inte riskera att förädare som denna
får verktyg att begå myteri med." Han vänder sig om och gör slut på mannens lidande.

Han ger er fler regler, sedan vandrar ni ut i skogen.

Tre dagar senare. Ett snöoväder ligger tjockt, och man ser knapt mer än några meter. Ni har blivit informerade att
ni ska ta över en närliggande stad som plötsligt gett upp all kontakt med Gheradan.
Med våld, för att göra ett exempel.
Längre fram på vägen synns en grup människor.

"Anfall!" Ropar Rofus utan tvekan, och alla soldater håller sina "klubbor" högt och springer frammåt.

Det kan vara gudars vilja eller öde. KAlla det vad ni vill, men när ni springer frammåt faller
Herr Arak på en rot som gömmer sig i snön. Ni andra faller över honom, och snart ligger ni alla dolda
under snön. Vakterna som ser till att ingen flyr märker er inte när de springer förbi.

Framför er hörs ljud av strid och män som dör.

Bakom ligger friheten.

Vad gör ni?

Reggie försöker puta av någon om det är någon på henne förde första, sen tittar hon sig runt för att se några vakter efter som hon inte ser någon säger hon "vi har vår chans på frihet och jag tänker ta den, gör som ni själva vill." sen går hon bort från striden och tåget.

Fråga OFF: vad har vi kvar av vår utrustning innan vi blev "millitär"?

@: Kläder (googles, mantlar och liknande inräknat) har ni kvar. Rustning och annan utrustning är borta. Ni har ett vapen, och det är era gevär. JAg tänker räkna dem som tvåhandande klubbor (robusta makapärer det där!) om jag inte hittar något bättre. Jag är inte hemma just nu så jag kan inte kolla det eller hur mycket skada de skulle göra. Förhoppningsvis hittar ni några nya vapen.

Frimfrost börjar överväga, det syns. Ställer mig upp och börjar dra mig lite till skydd. Håller blicken på armen vi är påväg att lämna.

"Jag håller med Reggi det finns ingen mening att tjäna denna arme, lått oss ge oss av. Vi kan bestäma vad vi ska göra sedan."

Räker fram händer till Arak och Hope.

"Vi har nog aldrig riktigt presenterat oss, jag vet era namn och ni vet mitt av viss anledning.""Mitt namn är Frimfrost Gido Kun, träsk jägare till eran tjänst".

"Vi kan ta och intruduceras efter att vi har kommit bort från armen, dom kommer inte att strida i all evighet." Reggie håller sig på vakt medans dom andra tar sig upp.

Jag ställer mig upp, nickar till de andra och tar mig sedan till skydd

@: Vartdå någonstans?

Jag antar att det finns några träd i närheten. Det skulle vara svårt att snubla på en trädrot annars.

Kollar mig omkring, vart ser det ut som att vi kan fly? Finns det några riktlinjer på vad vi flyr till?

Åt sidan gissar jag åt något håll om vi kom rakt ifrån tåget.

Ni har gått i tre dagar, och vägen har inte varit rak hela tiden. Ni vet inte åt vilket håll någonting ligger.

Ni är dessutom i ett snöoväder, så ni ser inte så mycket förutom siluetter av träd på två sidor om er. Ni vet alltså åt vilka håll vägen går, och vilket håll ni komm ifrån.

Reggie står och tittar efter Arak eftersom han försvan helt plötsligt

Roke: fuck off

A vi fortsätter gå. Händer det något eller?

Måns: Jag minns inte att ni började gå, och Arak ligger bakom ett träd någonstans, men men.
Aja, ni går. Kan vara ett bra tillfälle till att lära känna varandra och komma fram till vad ni ska göra nu?
Arbetar på fortsättningen.

Vilka är ni föresten? Och har ni någon anning om vad vi ska ta och göra nu?

Okay, så här ser det ut nu! Ni tre går, korrekt? Hope blir editerad och har nu aldrig existerat.

Det är stark snöstorm, och det är svårt att följa vägen, det enda som visar vart den finns nu är avsaknaden av träd.

Ni fortsätter att följa vägen en bra bit, men ni måste ha gått fel någonstans, för framför er ligger nu en bro, en bro ni inte gått över på vägen hit. Ni ser det inte först på grund av snöstormen, men när ni kommer närmare märker ni att bron går över en djup ravin.

Plötsligt hörs en knall, snön dämpar även ljudet, men träsplitter visar er att någonting träffar trädet bredvid er.

"Förbannade vättefolk! Förbannade väder! Ingen av er ska ta mig så lätt!"

Jag använder mig av ljudet av träsplitter för att ta skydd bakom trädet.

Reggie sätter sig med ryggen mot ett träd och hukar sig ner för att minska chansen att bli träffad av kulor eller splitter

Slänger mig ner i snön nära bron, drav luvan över huvudet och ropar.

"Vi är inget vättefolk!"

Det blir tyst, och ett tag hör man endast vinden som susar. Sedan ropar rösten igen.
"Kom över bron, sakta, med händerna där jag kan se dem."

"Tror du jag är dum eller!? Du har jö öppen sikt då, Ditt as!" Skriker Reggie, hon verkar inte särskilt road av allt det här som har hänt.