Krutrök och Heder

Dagen öppnas med en mörk morgon. Där solen igår låg snett över taken täcker nu regnmoln himelen. De blåsvarta skyarna blandar sig med röken från fabriker över hela Gheradan och täcker himmelen likt en artificiell natt. På en galgplatts i den yttre ringen står en väla klädd man. Hans gröna sammetskläder ser ut att vara värda mer än något som folkmassorna runt honom skulle kunna tjäna ihop till på en livstid. På ett hederligt sätt det vill säga. Ur en ficka plockar han upp ett gyllene fickur, med ett adelsvapen på. Han står tyst ett tag och stirrar bara på visarna när de rör sig över urtavlan. Sedan vänder han sig om. Brevid honom står en tjänare med ett paraply i den ena handen och en megafon i den andra. Adelsmannen nickar stilla mot sin tjänare, som nickar tillbaka och viftar till en grupp människor som står bredvid plattformen.

Sakta, i ett tåg, leder två vakter upp en grupp fångar. Vakterna är klädda i opraktiska ceremoniska rustningar, men alla som ser på dem vet att kämpa emot dem, den innre cirkelns
vakter, är att dö likt helgonen, men berättelserna om en kommer inte vara en om mod. Fångarna är klädda i trasor. Igår kan de ha varit hela, men den senaste dagen har varit den längsta i deras liv. På sina huvuden bär de varsin svart säck, broderade med märket av ett torn. När alla står på plattformen skyndar sig några män fram. Över ställningen mitt på plattformen kastar de och fäster fem galgar.

Fem av fångarna leds fram. De ställs på knä, och männen drar av deras huvor. Under visar sig en grupp blåslagna ansikten, utan hopp eller glädje. Adelsmannen går fram till en av dem, en man, knappt mer än en pojke, som ber till vilka gudar han än tror på. Adelsmannen ser ner på honom, och tjänaren bredvid räcker honom megafonen, och sedan med samma hand en pergamentsrulle.
Adelsmannen vecklar ut rullen.
"Ricco Rumbleteaser!" Ropar han.
"Du står här idag, dömd för mord. Offret är fortfarande oidentifierat."
Han går till nästa, och en efter en ropar han upp namn och brott på alla de fem fångarna.
Han ställer sig i mitten av plattformen och ser ut över publiken.
"Dessa människor har begått brott emot borgmästaren, folket, helgonen och staden Gheradan! För detta har de dömts till döden!"
Folkmassorna hurrar, men faller tysta då en av vakterna slår sin hilebard i trägolvet.
Adelsmanen nickar emot honom tacksamt och fortsätter.
"Men, på benådan av borgmästaren ger jag nu er ett val! Ni får nu möjligheten att gå med i armén och sona för era brott, genom död på slagfältet."

Folkmassan börjar se på varandra, och utrop av förvirring och ilska hörs från publiken. Än en gång faller de tysta då vakten slår sin hilebard i marken. Adelsmannen vänder sig om mot Ricco.
"Nå pojk? Döden eller armén?"
Pojken ser på honom som om han vore hans frälsare.
"Armén!" säger han med tårfyllda ögon. "Mitt liv för Gheradan!"
Adelsmannen ler som svar. Ricco dras ner ifrån plattformen, och adelsmanen beger sig till nästa fånge. En efter en ger han dem valet, och en efter en dras de ner av scenen. Förutom den sista, en äldre man som utropar sina sista ord som svar.
"Åt helvette med borgmästaren, helgonen och staden Gheradan! Leve folket!"
Publiken hurrar när hans ben desperat sprattlar efter fast mark.

Nästa grupp dras fram. Deras säckar åker av. Den första, en rödhårig kvinna, ser argt på adelsmannen när han ställer sig framför honom.
"Hope Lurcock! Du är dömd för mordet på Angus J. Witherington!"
Han böjer sig frammåt och säger någonting i hennes öra och reser sedan på sig.
"Döden eller armén?"

Tänker hur fick de reda på mitt sanna namn... Det har jag inte använt på flera år...

Vänder huvudet till adelsmannen och säger att jag går med i armén, men det sker inte på min egna vilja. Hopes ansikte är förvridet av ilska över den senare tidens händelser.

Adelsmannen, som uppenbarligen fick fram namnet genom intensiv tortyr, sträcker på sig och går vidare, utan ett ord. Två män drar ner Hope från plattformen, och dom är inte försiktiga.

"Reggie S. Gunner! Döden eller armén?" Vid det här laget verkar han utråkad och ointresserad av svaret.

"... Armen!..." trycker hon ur sig(antar att hon har fått ett par slag på käften, så att prata gör nog rätt ont.), Reggie gör en mental nota att hon ska ha vedergällning för det här.

Han går till den tredje av dem. Han suckar än en gång och läser högt.
"Frim-"
Han stannar upp, och läser igenom sin rulle igen. Han samtalar snabbt med sin tjänare, och de på scenen hör någonting om "hur utalar man...?"

En tredje man kommer upp på scenen och samtalar med dem snabbt, och återvänder sedan. Adelsmannen nickar, men ser aldrig direkt på mannen.

"Frímfroost Giddo, döden eller armén?"

Jag vänder huvudet och spärar in mina ögon i han utan att visa hur mycket smärta jag har från tortyr jag fått och med ett litet lende säger jag "Armen"!

Sneglar mot reggie och vänder sedan bort huvudet och verkar pusta ut av en liten lätnad. perfekt tänker jag

Adelsmannen går vidare. Han ställer sig framför den fjärde mannen på raden, en grå-svarthårig man.
"Arak!" Ropar han. "Döden eller armén?"

Den här gången stannar han inte ens upp för att lyssna på svaret, männen kommer och drar ner honom från scenen.

Han stiger fram till den femte mannen, en flintskallig man med endast ett öga.
"Så... Vi möts tillsist." säger adelsmannen.
Mannen ler som svar.
"Staten vill sponsra mig till det som satte mig här till att börja med? Svårt val!" Han skrattar högt.
"Jag väljer armén."

Adelsmannen skrattar tillbaka, och leendet i fångens ansikte blir lite mer desperat. HAn ser sig omkring och skrattar nervöst.
"Som tur var" svarar adelsmannen "fick jag ett undantagstillsånd för dig! Du kommer inte åka till någon front. Nej, du kommer dö idag." Adelsmannen skrattar än en gång högt, jubel hörs från folkmassorna.
"Det vore väll ingen föreställning om han som alla kom hit för att se går här ifrån levande? Nej, du kommer att hänga!"

Tre män vandrar upp på scenen. Två av dem är vakter från den innre ringen, men deras rustning är svart, och istället för hilebarder bär de liar. Den tredje mannen är klädd i en mechanisk rustning, svart och dekorerad med något som inte kan vara något annat än ben. Han bär inga vapen, men en bit bort står en vagn som underligt nog inte syndes förut.
"Och vi har tagit hit mannen som kommer göra allt mycket mer intressant."

Vi det här laget dras ni bort mot ett skrivbord, i bakgrunden hör ni publiken hurra.
Bakom skrivbordet sitter en kvinna, klädd i samma kläder som tjänaren på plattformen.
"Hallå!" säger hon hurtigt. "Skriv era namn här!"
Hon visar med handen ett pregament där de tidigare fångarna skrivit sina namn. Eller tja, alla förutom en har skrivit ett X. Bredvid ligger en fjäderpenna.

Av all uppståndelse har jag blivit lite stressad, tittar mycket omkring för att se om jag kan se min "lil Tand". KLiver fram och sätter ett kryss.

"Vart har ni gjort av min orm? att jag går med i armen så betyder det också att han gör det!"

Lilltand försvann någon gång i tumultet runt när ni blev tillfångatagna. Han kan vara var som helst i staden.

Kvinnan bakom disken ser oförstående ut.

"Orm? Vad är det?"

När jag märker att hon inte har någon anning sätter jag bara mitt kryss och går åt sidan och försvinner med blicken.

Jag går fram och skriver på och går iväg utan att säga något

Kollar någon på vad man skriver eller är det bara ett papper som ligger där i rummet?

Med en bister min skriver Reggie på, sen frågar hon "är det möjligt att få tillbaka sin utrustning?"

Hon ler och viftar avisande med handen.
"Nej, nej. Inget behov av det dit ni ska."

Albin: Ett pergament. På ett skrivbord. Med en fjäderpenna bredvid.

Reggie muttrar något ohörbart och kör ner händerna i fickorna (om det ens finns såna på dom här byxorna, annars korsar hon dom) och går bort från bordet.

Eftersom att ingen tittar på så skriver Hope "Överkasta klasssamhället! Arbetare ena er mot förtryckarna!" och går sedan ut ur rummet

När jag går där ifrån muttrar jag under min röst att jag ska hämnas i min guds namn

Jag går lite bakom alla er tre andra. Med ena handen för munnen och funderar lite. Det syns att jag är lättad och inte precis orolig längre. Samt att jag är oerhört intresserad om allt omkring mig, tittar på allt överallt.

@ GM Ser jag det?

Jolkman: Ser du på honom?

Bered er på textberg igen...

Reggie går och muttrar något om ett års arbete helt förkastat och om det ligger något på marken fram för hennes väg så sparkar hon på de.

(Ja joel du ser det, därför skrev jag det för att man typ ska notera det, eller bara få en känsla av att jag agerar med omgivningen. Precis som reggei gör nu när Abils karaktär får en pall i huvudet...(kommer inte ihåg vad hon hette abil). Om du ser det är det helt upp till dig, om jag förstår Filip rätt menar han att det inte har stor revevans utan du får välja lite själv.)

Tycker det är jätte bra att du noterar saker om vad andra karaktärer gör. Det är ju så helst det ska vara.

Med de andra fångarna leds ni iväg. Från galgplatsen hör ni ett skrik, sedan hurrar publiken. En otanturlig känsla som av att något inte
står rätt till lägger sig över tåget. Några av fångarna ser nervöst omkring sig. Tåget stannar efter ett tag. Vakternas ledare
samtalar med en av vakterna, men på grund av regnet hör ni honom inte. Några lyktor tänds och sedan vänder vakterna på tåget för att gå tillbaka igen.
Det regnar märkbart mer nu, och vattnet ligger högt på gatorna. Vägarna blir till gytja, och tåget får svårare att gå. Det blir svårt att gå. Efter ett tag
kommer ni fram till ett torg. Ni ser inte exakt vad som händer, men en stor folkskara har samlats, omringad av ännu fler vakter.
Ni kommer tillslut fram till ett bord. BAkom bordet sitter fleram än och kvinnor som räcker vapen till folkskaran, och ni är
nu tillräckligt nära för att höra. En skäggig man räcker ett gevär till en kvinna. Han mumlar något som låter som en
lyckönskning, eller en välsignelse.
"Vänta!" Ropar kvinnan. "Den här har ingen avtry..." men hon försvinner i massan när fler människor trycker sig fram.
Gevär ges till er, dessa har avtryckare.

När alla ser ut att ha vapen börjar vakterna leda iväg gruppen igen. Timmarna går, och era fötter börjar värka.
Husen försvinner på båda sidorna om er, och ni kommer ut på ett fält, eller ett väldigt stort torg då marken är gjord av
sten. Så verkar det iallafall till en början. En blixt lyser upp området, och tusentals vandrande människor ses framför er.
Det är den största vägen ni någonsin sett. Gheradans huvudgata som delar staden på mitten, från nord väst till syd ost.
Vanligtvis kräver vägen tillstånd att resa på. Uppenbarligen har armén det.

Det blixtar till igen, och någon nära er ropar till.
"GOLEMS!"
En bit bort vandrae mycket riktigt en grupp golems. Dessa golems är doch mycket större än de små golems gängen i den yttre ringen
ofta använder sig av. Vaktledaren signalerar med sin hand att ni ska fortsätta. Timmarna fortsätter att gå, och även om resan går snabbare
på en ordentlig väg så känns det som en evighet innan ni tar er ut ur staden. På grund av regnet märks inte de stora stadsportarna
mer än att regnet upphör under en liten bit av vandringen. Genom regnet syns ett ljus, och ni alla leds in i ett hus med trappa.
Rummet ni kommer in i är avlångt och tomt, så när som på ett femtiotal människor, alla rekryter. Fler människor fyller rummet
tills rummet är så fyllt att man knappt kan röra sig. Tillslut kommer tre män in. En av dem är klädd i en uniform, med medaljer
och nästan överdrivna dekorationer. De andra två verkar bara vara en livvakt.

"Välkomna till armén!" ropar han.
"Som ni säkert har hört har vår krigsmaskin stött på ett mindre problem i öst! För att nå fronten snabbare har våra ingengörer
byggt detta jättetåg!" Han börjar vandra. "Men vi ska inte dit. Vi ska rensa det redan kontrolerade områderna från faror, och kommer
släppas av på vägen. Några frågor?"

Rummet fylls av disskution, och en av livvakterna avlossar ett skott i taket.
"Om ni inte förstod det så är ni alla utbytbara. En åt gången, och räck up handen! Du där! Fråga?"
"Så, vi ska typ befästa städer och agera stadsvakt...?"
"Nej, någon annan?"

@: BEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERG T.T

Srry folket, jag ska försöka aldrig göra om det.

Rummet är alldeles för trångt för Reggies smak och med ett gevär upp tryckt mot bröstet, blir saken inte lättare. Reggie försöker att finna en plats där hon kan inspektera geväret, hon är orolig över att skrotet som har blivit hennes livsförsäkring är helt oanvändbar och är det inte funktions dugligt så får hon "låna" ett som är.

Försöker sträcka upp armen i folkmassan. Vilka fiender har armen stöt på i öst?